En Luciasaga

av

Terence Tönt Derby

Detta är en ren fiction. Några namn har på ett par ställen lånats från verkliga personer för att göra historien lite intressantare. Alla övriga likheter med nu levande personer är rena tillfälligheter.

Upprinnelsen…

Det är den 12:e december 1986, Leif Henriksson, mer känd som ”Blixten”, kliar sig betänksamt bakom örat. Han sörplar lite på den första julglöggen som just dykt upp samtidigt som han med den andra handen pillar bort små mandelbitar från de tre pepparkakor som ligger på fatet framför honom.

”Nötter i all ära, men mandel…”, muttrar han.

”Blixten, telefon på trean”, skränar det från den ljusröda snabbtelefonen som står snett bakom honom. Han lyfter luren.

”Mmmm”.

”Tjena, det är Pille. Du, den här jämra turnén jag pratade om som var tänkt för sommaren –87. Nu har jag det! Alltså va, vi ska ha två band, liksom, som delar på gigget då och sen tänkte…”

Orden flyter ut till ett töcken och Blixten stirrar på de tre pepparkakorna, samtidigt som han funderar över mänsklighetens historia, och framför allt varför de som är kvar ska ringa fem en fredag. Nu börjar pepparkakorna rotera. Dom snurrar fortare och fortare och blir till tre skivtallrikar som så småningom lägger sig över varandra. Han sätter sig käpprätt upp i stolen.

”Tre”, skriker han i luren.

”Vaa”, hörs det från andra sidan.

”Vi ska ha tre band på den där jämra turnén, och en support förstås”.

”Ja, men jag trodde inte du var intresserad. Du har ju inte…”.

”Tyst, ring på måndag”, ropar Blixten åt det håll där luren varit, men han har redan kastat den mot klykan. En dov duns hörs bakom skrivbordet när luren går i bitar samtidigt som han tar steget över tröskeln ut ur rummet.

”Kalla samman ett möte”, ropar han till den samling sekreterare som sitter bänkade ute i kontorslandskapet. De har redan noterat vilket tillstånd han är i och stoppar undan nagelfilar och veckotidningar samtidigt som pennor och stenogramblock kommer fram ur andra lådor.

”Naturligtvis”, säger nu den snabbaste av dem. ”På måndag klockan tre kanske”?

”Nej, nej, nej. På lördag, det är bråttom begriper ni väl”.

Diskreta suckar hörs här och där i rummet.

Det här kommer att bli en besvärlig helg…

En kvart senare är han på väg genom korridoren mot receptionen och utgången. Väl framme i receptionen undviker han med den vanes elegans att kasta så mycket som en blick på berget av röda telefonlappar som alla har hans initialer. Han väjer för yuccapalmen, som någon estetiskt sinnad person placerat precis invid dörren, och går ut på parkeringen. Väl framme vid den klarröda bilen med texten ”BMW – Ett sätt att leva” i bakrutan, hinner receptionisten i fatt honom.

”Snälla, du lovade ringa Bert Karlsson. Han har ringt hela morgonen och säger att det är livsviktigt”.

Han tittar ett ögonblick begrundande på Petra, receptionisten som hunnit i fatt honom. Var inte hon ljushårig när hon anställdes för fyra månader sedan? Ja, det var faktiskt just fyra månader. Normalt brukade tjejerna i den kombinerade receptionen / växeln klara två, ja högst tre månader. Men Petra hade alltså slagit någon sorts rekord och stått ut en månad längre.

”Varför har du inte slutat”, frågar han.

”Jjjaa men vi jobbar ju till sex på fredagar”.

”Nej, jag menar varför har du inte sagt upp dig”?

Petra spärrar upp ögonen och stirrar förskräckt på honom.

”Måste jag det då”, säger hon tyst.

”Är du gift”, säger Blixten och tittar på sin Rolex.

”Nej inte nu längre, min förra…”

”Hoppa in då, vi hinner precis. Jag har ett möte klockan sex men Sumpen gör soundcheck på Börsen nu så vi tar den vägen”.

Dom sätter sig i bilen och motorn går igång med ett morrande. Med skrikande däck svänger bilen ut från parkeringen.

”Hinner vad då”, säger Petra när dom sicksackar mellan filerna på Västerbron.

”Gifta oss”.

”Mmmen man kan väl inte”.

”Jo då, vi hinner nog”.

”Ringer du Bert då”?

”Jag vill inte ha med hans fjompiga schlagerhoppor att göra överhuvudtaget. Har du sett dom? Rosa koftor och veckade kjolar. Det är vedervärdigt”.

”Jo, men du har faktiskt lovat honom att ta hand om Bettan Blipp”.

”Jag ljög. Det var nödvändigt. Han vägrade ge mig kontraktet med Horseheads så jag var tvungen att lova honom ta hand om Blipp-turnén”.

”Så kan man väl inte göra. Det är ju ingen liten vit lögn precis, snarare stor och svart”.

”Det är en tolkningsfråga. Ibland måste man förbättra sanningen lite, det bara är så”.

”Ring honom”!

”Ja, ja, ja”.

Han knappar in kortnummer 99 på mobiltelefonen. Efter ett par sekunder går signalerna fram. En röst fyller bilen efter tredje signalen.

”Skara sommarland, godafton”.

Blixten lyfter luren och högtalaren kopplas bort.

”Jag söker Bert Karlsson. Jaså är det du. Vasa, dåligt med folk. Mmmm. Och dom vill inte jobba, nänä. Så du sitter i växeln själv då? Jaja. Sa du elstängsel? För att slippa zigenarna, jag förstår. Jo, du hade sökt mig sa dom. Mmmm. Mmmm. Ja, jag vet att du sökt mig sen i juli, ja men jag har haft det li… Mmmm. Ja, det blir ett halvår ungefär. Mmmm. Men du ville väl någonting. Bettan Blipp är död säger du, det var väl tråkigt. Hur hände det då? Mmmm. Rosa angorakofta sa du. Mmmm. Herregud, varför hade hon koftan och elvispen i jacuzzin? Ja där ser man. Vasa. Idé sa du. Mmmm. Mmmm. Star memorial center, säger du. Men tror du verkligen att man kan ha alla lik, förlåt, kroppar därinne och att… Mmmm. Jojo. Avgjutningar, jag förstår. Jaja. Jo du, jag hinner inte snacka nu va jag ska precis gifta mig och sen har jag ett möte. Men vi kan väl höras nästa vecka nå’n gång. Jo. Jo. Fint du, vi säger så. Mors”.

Dom passerade precis slottet, i bussfil, när han hängde upp luren i hållaren.

”Jävla dåre”, muttrade han.

”Du, menar du allvar med det där pratet om att vi ska gifta oss. Jag menar, man måste ju ha präst och måste det inte ordnas lysning också”?

”Det är klart jag menar allvar”, sa han och bromsade in bilen vid sceningången till Börsen.

”Sumpen är ju präst och vad det gäller lysning så hänger det så mycket lyse i taket här inne så hälften kunde varit nog”.

”Vet du vad galningarna tar betalt för sina jämra lumor”? De gick ur bilen och in genom den lilla dörren som var märkt: ”Sceningång endast personal”.

”Tusen spänn om dan!!!”

”Jag begriper inte…”

När dom passerade logerna hördes ett kvävt skrik. Ut ur en av logerna for något som vid en första anblick såg ut som en Sankt Bernards-hund. Liksom brunaktig och långa öron. Petra ryggade förskräckt tillbaka.

”Jag måste prata med dig om mitt pröjs”, sa jycken.

”Det här är ju larvigt”, fortsatte den, ”det är det mest idiotiska vaktjobb jag någonsin haft. Jag menar kolla bara på den här sviden”.

”Käck”, sa Blixten och försökte klämma sig förbi hunden i den trånga korridoren.

”Nä nä nä”, sa jycken och drog av sig huvudet. Ett skäggigt ansikte uppenbarade sig.

”Om Ryssen sagt att det skulle vara så här hade jag hellre gjort catering-kneget i Åbo eller vad f-n som helst”.

”Ja ja, Sumpen är lite känslig”, sa Blixten och spottade ut några hundhår.

”Han tål inte vanligg security-personal, så var tvungna att kamouflera dig på något sätt”.

”Du, jag har lite brådis nu så om…”

Han drog med sig Petra mot spiraltrappan till scenen. Väl inne på scenen fick dom skrika för att göra sig hörda över oväsendet. Det visslade, brummade och tjöt. Mitt på scenen stod en liten kutryggig figur med trumpet.

”Tjäna”, vrålade figuren.

”Vad är det för j-a oväsen”, skrek Blixten.

”Killarna har lite problem med ljudet tror jag. Ljuset också om jag har hajat rätt”, skrek figuren.

”Får jag presentera Petra”, vrålade Blixten som började bli blå i ansiktet av allt skrikande. ”Petra, Sumpen”, fortsatte han.

En fruktansvärd smäll överröstade det redan öronbedövande oväsendet. Scenen skakade och kristallkronorna svajade oroväckande. De tre kastade sig raklånga ner på golvet. Plötsligt blev det alldeles tyst.

”Ja, då var det fixat”, hördes det från balkongen där en lång tanig figur kom ut ur kontrollrummet.

”Nu ska allt funka”.

”Vem har tagit hit Fille”, väste Blixten ur mungipan.

”Ja”, viskade Sumpen, ”det var så att Baloo var lite krasslig, så han ringde Tunnan som visst hade en faster på besök och sen när vi försökte få tag…”

”Tack, det räcker”, morrade Blixten. ”Visst fan. Du skulle inte kunna viga oss. Jag har lite brådis och ska vara på ett möte om tolv minuter”.

”Jo visst kan jag det. Men vi har inte gjort soundcheck än och dom öppnar om en halvtimme så…”

”Äh, börja med trummorna så fixar vi det här under tiden”.

”Ja om det är så bråttom så”, sa Sumpen. ”Vi kan köra igång direkt”.

Under tiden hade Fille tagit sig bort till ljudbordet i bakänden av lokalen. Han ryckte och bände frenetiskt i knappar och spakar.

”Baskagge”, vrålade Fille. Trumslagaren, en liten satt typ som hyrts in från Regionmusiken, började systematiskt bearbeta sin pedal.

(Doff)

”Okay”, sa Sumpen, ”inför denna församling…”

(Doff)

”Sammanviga och…”

(Doff)

”Och inför Herren och…”

(Doff)

”Virvel”, vrålade Fille.

(Kiff)

”Samt älska varandra i…”

(Kiff)

”Så frågar jag dig Petra…”

(Kiff)

”Och som ett vårtecken, f’låt, vårdtecken giver…”

(Kiff)

”Vänta lite”, sa Sumpen. ”Det är för f-n ingen j-a spräckjazz vi lirar Fille. Se för f-n till å få lite stuk i den där kaggen”, skrek han.

(Koff)

”Då ni nu är sammanvigda…”

(Koff)

”Första två pukorna”, vrålade Fille.

(Giff)

”Ni kan nu kyssa bruden…”

(Goff)

”Vi tar det i bilen”, sa Blixten, ”jag har lite brådis”.

(Giff)

”Okay, å du förresten jag skulle behöva ett litet…”

(Goff)

”skott alltså. Du vet att det har…”

(Giff)

”Ring mig måndag”, sa Blixten och drog med sig Petra nerför spiraltrappan mot utgången. Sankt Bernards-hunden satt på en stol i korridoren och läste Expressen.

”Duktig vovve”, mumlade Blixten när de gick förbi.

”Du din j-a. Jag ska ha mer pröjs sa jag ju”, vrålade jycken.

De lämnade Börsen genom sceningången som äkta makar.

Mötet och slutet.

Tosse kastade in handduken.

Alla har sina speciella morgonvanor. Det finns exempelvis dom som kräks varje morgon och anser det vara naturligt eftersom de gjort det i hela sitt liv. Andra motionerar eller bygger modellflygplan på morgnarna.

Tosse däremot kastade in handduken. Varje morgon.

Han gick upp tidigt, duschade och torkade sig med en kritvit ren frottehandduk. Sedan öppnade han dörren till garderoben och kastade in handduken överst i högen av vita frottehanddukar.

Varje vecka tömdes garderoben av Ing-Britt, hans fru, som tvättade och manglade handdukarna. När han tänkte efter hade han inte sett henne göra något annat än att tvätta handdukar. Ja, och laga mat förstås. Han klädde på sig och gick ut i köket. Klockan var 7:45 och lukten av bacon fyllde det lilla köket.

Han åt alltid bacon, äggröra och rostat bröd med aprikosmarmelad till frukost.

”God morgon”, kvittrade Ing-Britt och ställde fram en tallrik bacon och äggröra på bordet.

”Mmmm”, svarade Tosse som alla andra morgnar.

”Voff”, svarade Leopold, deras gräddvita pudel som precis kommit in i rummet.

”Kan du ta hand om Leopold idag”, undrade Ing-Britt.

”Mmmm”, sa Tosse.

”Voff”, kom det från Leopold.

”Varför ska ni ha möte en lördag av alla dagar”, frågade Ing-Britt medan hon pytsade upp den överblivna äggröran på Leopolds tallrik.

”Mmmm”, svarade Tosse, och krängde på sig kavajen och lämnade lägenheten med Leopold i hasorna.

Nere i garaget satte han sig i sin postgula Volvo Express, startade motorn och körde ut på gatan utanför.

Volvo Express är en lite udda bil. Den bygger på en 145:a men har förhöjt tak från baksätet och bakåt. Bilen gjordes i en ganska kort serie under åren 78-80 och såldes mest till småföretagare och Postverket. Någon på fabriken glömda att räkna på aerodynamiken när ritningarna togs fram. Det förhöjda taket gör nämligen att bilen börjar ”vissla” på ett ganska lustigt sätt när hastigheten blir högre än trettiofem kilometer i timmen. Förmodligen en av anledningarna till att modellen lades ner 1980.

På väg mot Västerbron blev han tvungen att lägga i trean.

”Puuuiiiiiiii”, lät bilen.

”Voff”, kom det från Leopold i baksätet.

”J-a bil”, muttrade Tosse, precis som alla andra morgnar.

”Puuuiiiiiiii…puuuiiiiiiii”.

Han bromsade in vid rödljusen vid Fridhemsplan.

”Puuuiiiiiiii…puii…pui…pjitt…”.

Han lade i ettan igen och bilen skuttade iväg när ljusen växlade till grönt. I höjd med sportpalatset lade han i trean igen.

”Puuuiiiiiiii”.

”Kvirr-kvirr…kvirr-kvirr”, det var signalen från mobiltelefonen. Han tryckte på handsfree-knappen.

”Mmmm, Tosse”, ropade han.

”Puuuiiiiiiii”, lät bilen.

”Voff”, från baksätet.

Han hörde Blixtens röst genom oväsendet.

”Var är du nånstans, vi har möte åtta och femton. Har du glömt det”?

”Jag är på väg. Jag är där om två minuter. Högst”.

”Puuuiiii…”

”Voff”

”Vad sysslar du med”, hördes Blixtens röst, ”vilket j-a liv”.

”Puuuiiii…”

”Ja ja, det är den här idiotiska bilen. Har firman verkligen inte råd med något annat, jag håller ju på att bli vansinnig”.

”Voff”

”Jag förstår det men du vet att jag har ju precis bytt och kamerala behöver en ny va. Sedan är det ju så att den där bilen är väldigt praktisk. Du kan ju stuva in hur mycket affischer som helst i skuffen”.

”Puuuiiii…Puuuiiiiiiii…puii…pui…pjitt…”.

”Voff, voff, voff”.

”Men vi budar ju alla affischer med Rally-Lasse numera och…”

”Visst fan, men biljetter får du ju in en j-a massa av”.

”Mmmm”.

”Vi kan väl snacka om det där på måndag va, lägg på en rem nu”.

”Puuuiiiiiiii…”

”Ja ja, mors”.

”Puuuiiiiiiii…puitt…pjytt…”.

Han svängde in på parkeringen utanför kontoret och gick ur bilen, sparkade som vanligt tre gånger på framskärmen och gick mot entrén till kontoret. Han föll raklång framlänges.

När han tittade sig omkring från sin liggande ställning såg han att gången upp till entrén var täckt av något som såg ut som ventilationsrör. Det var ett av rören han snavat över. Han hörde hasande steg närma sig. Adenbäck, tänkte han.

”Akta rören”, hörde han så Adenbäcks släpiga stämma.

Han tittade upp och såg den långa figuren stå där och plira genom sina glasögon.

”Vad i h-e är det här för nå’t”, ylade Tosse.

”Voff”, sa Leopold bekräftande.

Han reste sig upp och borstade av sig dammet.

”Jag håller på med en grej till Horseheads-turnén”, rabblade Adenbäck, ”tanken är att man ska fylla en hel ishall med fläderblomsthe under extranumret”.

”Oj, oj, oj”, muttrade Tosse och fortsatte in på kontoret.

Efter att ha rest upp yuccapalmen som vält när han öppnat dörren gick han in i sammanträdesrummet. Jösses, tänkte han när han gick över tröskeln, det här måste vara något gigantiskt som är på gång. Runt det ovala bordet satt nämligen gräddan av svenskt nöjesliv.

Längst bort vid kortänden satt Blixten. Bredvid honom den nya tjejen i receptionen. Var inte hon mörkhårig, tänkte han förvirrat. Näste man var Ryssen, säkerhetschefen, som sin vana trogen lagt sitt basebollträ på bordet bredvid sig. På långsidan satt Bert Karlsson, som framför sig på bordet hade en elvisp och något som såg ut som en rosa kofta. Mellan Berts framtänder stack en braständsticka fram, den vippade upp och ner och små flisor föll ner på den rosa koftan. Närmast dörren slutligen satt Dave, engelsmannen från reklamavdelningen. Han hade ett stort block framför sig på bordet, som han ritade cirklar och fyrkanter på.

”Ja men sätt dig så vi kan börja nå’n gång”, hojtade Blixten.

Ryssen fick syn på Leopold och skrek till.

”Varför har du släpat hit Frisse? Han ska gå vakt nere på Börsen. Och vad har ni gjort med sviden jag hyrde? Den kostade skjortan alltså, Bent skulle ha två halvpannor för en enda vecka, Den där sviden ser ju urlöjlig ut. Den är alldeles för liten”.

”Det är inte Frisse”, mumlade Tosse som började bli irriterad, ”det är min hund”.

”Hmm”, sa Ryssen, och återgick till att karva i basebollträet med sin fällkniv.

”Måste ni alltid tjafsa”, undrade Blixten, ”vi har faktiskt viktigare saker att syssla med”.

”Just det”, sa Bert och sträckte på sig, ”mitt Star Memori…”

”Inte nu”, kved Blixten.

”Ja men jag trodde att vi skulle…”

”Jag är omgiven av dårar”, ropade Blixten, ”ack ve, varför skall jag drabbas av…”

”Shakespeare”, muttrade Dave som tittade upp från blocket.

”Tig, tig”, skrek Blixten.

”William Blake”, ropade Dave triumferande.

”Voff”, kom det underifrån bordet där Leopold slumrat till.

Plötsligt slocknade ljuset och det blev becksvart eftersom sammanträdesrummet inte hade några fönster. Från korridoren utanför hördes viskande röster.

”Vad i h-e är det frågan om”, hördes Blixtens röst i mörkret.

En sekund senare badade rummet i ljus från ett gigantiskt gnistregn som verkade komma från taket på rummet. Dörren slängdes upp och ett tiotal vitklädda skepnader kom instormande. Dånet från elgitarrer och trummor fyllde rummet och de vita skepnaderna började gorma:

”Sankta Lucia, ljusblåa hägring…”

”Stopp, sluta”, skrek Blixten, ”lägg av”.

Musiken tystnade och någon tände ljuset. Gnistregnet falnade sakta och upphörde helt.

”Vad är det här”, undrade Blixten.

”Vi hörde att ni skulle ha möte och tänkte bara överraska er lite”, sa en av de vita och drog av sig luciakronan. Ett blont hårsvall uppenbarade sig.

”Bettan Blipp”, vrålade Blixten, ”du är ju död”.

”Nja, inte helt”, svarade Bettan som fått av sig den vita städrocken, ”det var liksom en fejk va”.

”Skitbra press alltså”, sa en av de andra vita.

Bert började gråta och gömde huvudet i den rosa koftan.

”Mitt nya center”, kved han, ”oj oj oj”.

”Men det här jämra fyrverkeriet då”, sa Blixten, ”vem ordnade det”?

”Det var jag”, sa en liten vit figur och drog av sig stjärngossemössan, ”men jag har några prylar kvar”.

”Ousbäck”, vrålade Ryssen och kom på fötter med anmärkningsvärd snabbhet. Han kastade sig ut genom dörren och smällde igen den efter sig.

”Jag går inte in igen så länge han är kvar”, hördes det dovt genom dörren, ”sist på Isstadion fick vi ta in brandkårer från åtta kommuner”.

”Ja men, det här är helt ofarligt”, sa Ousbäck. Han drog fram en låda full med röda knappar som han haft dold under städrocken.

”Titta här”. Han tryckte in två av knapparna.

Det sista som hördes innan rummet helt uppslukades av eldsflammorna var Berts röst:

”Vilket j-a center det kan bli av det här”.